Den röda zonen blev en blå zon. Stjärnmönstren i trädstammarna speglar sig i natthimlens stjärnor – och i de stjärnor som genom åren checkat in på Su Gologone. Ett färgstarkt hotell som väcker känslor, skapar förundran, sammanhang och närvaro.
LAND KÄNNER JAG MIG SOM EN CIRKUSDIREKTÖR, EN SCENOGRAF ÖVER ALLT HÄR
PLANET GÅR NER för landning på Aeroporto Olbia Costa Smeralda. Flygplatsens namn signalerar att det är i området där den berömda Smaragdkusten börjar. Men vi ska åt ett annat håll – inåt ön, till Barbagia i hjärtat
av Sardinien, ett område som i dag fått ny uppmärksamhet efter att ha klassats som en av världens blå zoner.
De pratar italienska i bilen. Jag förstår lite grann men är mest upptagen av att se mig omkring. Supramontebergen reser sig i horisonten. Vi svänger av från huvudvägen, passerar Oliena och kör genom en vit port. Här öppnar sig en ny värld, där de vita putsade fasaderna möter en färgexplosion så självklar att jag instinktivt stannar upp. Hur kan så många färger skapa en sådan harmoni?
MADONNA OCH JAG
Jag hinner knappt tänka klart innan vi är framme. Väskorna bärs upp till rum 86, med tillägget Dedicata a Francesco Cuisa, en av de konstnärer som präglar platsen. Jag kliver in i en svit i två etage med terrass och ett
utomhusbadkar med magisk utsikt. Just här har även Madonna bott – i en månad under inspelningen av filmen Swept Away. Intrycken är många, och nästan överväldigande, och jag är tacksam över att ha en massage inbokad direkt. Solen går ner, färgerna mjuknar, och så gör även kroppen. Middagen väntar tillsammans med Linda, vi mötte varandra på resan från flygplatsen. Hon är här som vän och samarbetspartner till Giovanna Palimodde
– kvinnan som står bakom vad Su Gologone är i dag.
– Ibland känner jag mig som en cirkusdirektör, en scenograf över allt här, säger hon några dagar senare då hon äntligen sätter sig ner. Vi sitter vid ett litet bord. Servetterna är orangea för kvällen. En spädgris grillas långsamt över öppen eld. På bordet ställs ett urval av grönsaker, pasta och kallskuret fram. Jag testar för första gången pane carasau – det tunna, vedugnsbakade brödet, och smakar på det omtalade Cannonauvinet. Allt känns okonstlat men omsorgsfullt, serverat med en självklar stolthet av en servitris som arbetat här i över tio år och kommer från Oliena, precis som majoriteten av personalen. Jag frågar Linda hur hon hittat hit.
– Det var min man som upptäckte platsen. Han reste hit för många år sedan med sina föräldrar. De tog bilen över med färjan. Sedan åkte vi hit tillsammans, och sedan dess återkommer jag. Restaurangen fylls av både hotellgäster och gäster utifrån. Samtal blandas med ljudet från köket. Kvällen rundas av med mandelkaka, ett sista glas vin och dagen är slut.
I DEN RÖDA ZONEN
Nästa morgon möter jag Gianni Maricosu för vandringen upp mot Tiscali i Supramontebergen. Han är guide sedan 30 år och arbetar i dag för Su Gologone. Han startar sin Land Rover Defender 110 från 1990-talet, utrustad
med dubbla växellådor. Vi åker i väg och hinner inte mer än runt hörnet där ett par fått punktering. Det visar
sig vara kollegor. Gianni plockar upp dem och släpper av dem lite längre bort. Vi skumpar på. Bilen är gammal, och egentligen var tanken att den skulle bytas ut mot något mer komfortabelt. Men då Giovanna fick reda
på att det egentligen inte finns bättre bilar än just den här för de branta bergsvägarna rullar den vidare. Gianni, som har några egna grisar och några får och gör eget vin och ost, berättar om allt från avskogning till återbeskogning, om jordbruket och om historien.
– Efter andra världskriget skedde den senaste stora avskogningen här. Skogen höggs ner för att ge plats åt betesmarker. Konsekvensen blev ett förändrat landskap. Herdarnas liv krympte. Gianni summerar:
– I dag finns på Sardinien 2,5 miljoner får, en halv miljon getter, och 1,5 miljon människor. Skogen försvann och trots att ett återbeskogningsprojekt drog i gång ganska omgående är det först nu naturen börjar komma i kapp. Han stannar till vid en trädstam och visar hur den vuxit upp på nytt i en stjärnformation. Cikadorna är högljudda, en fågel kvittrar, det sägs även finnas stora fåglar här men just i dag håller de sig på avstånd. Vi går längs bergsväggen, ljuden dämpas och vi närmar oss passagen mellan två klippor som leder oss upp mot Tiscali.
Tiscali är en dolina – ett enormt slukhål som uppstod när taket på grotta rasade in. Här har arkeologer funnit spår av bosättningar från bronsåldern, en tillflyktsort undan romarnas expansion år 238 före Kristus. Senare blev platsen känd för rövarhistorier och klanfejder och det som kallades ”banditismo sardo”.
– Det här området kallades under en period för den röda zonen på grund av all våldsamhet, berättar Gianni.
För mig blir mötet med Tiscali en av resans höjdpunkter. En mix av natur, arkeologi och historia som gör att i alla fall jag skapar filmmanus i mina tankar.
LUNCH I STENHUSET
Det börjar bli dags för lunch. Och nu ska Land Rovern få jobba. Låg växel. Fyrhjulsdrift. Sedan gör Gianni något med bilen som jag inte riktigt förstår, men sakta tar vi oss uppför berget. Vi ska äta lunch hos Tonnino i hans pinnettu – ett stenhus som en gång var fåraherdarnas bostad i bergen. Tonnino bor inte här permanent, men är
här nästan varje dag. I en grotta intill har han sina lamm och får som betar fritt på dagen och återvänder på kvällen. Av deras mjölk gör han ost. Över öppen eld grillas lammkorv. Han dukar fram grönsaker, ost, pane carasau. I muggarna fylls Cannonauvin på ur en stor karaff. De talar italienska, jag fattar lite, Gianni summerar.
– Vi pratar om en bekant som flyttat till Frankrike och nu blivit sjuk när han var hemma på besök. Han funderar på att stanna kvar. Här har han sin familj som kan ta hand om honom. Det återkommer hela dagen – familjen,
närheten och lojaliteten. En sorts social väv som håller ihop allt. Den sardiska mentaliteten rymmer samtidigt en stark individualism, kanske formad av generationer av ensamma herdar i bergen. Kanske är det därför familjebanden ofta väger tyngre än andra former av samarbete. Vi åker ner för den vansinniga vägen. Tonninos röda Fiat är parkerad härnere. Den tar sig inte upp. Han får helt enkelt gå upp till sitt pinnettu.
HON ÅTERVÄNDE OCH BÖRJADE STEG FÖR STEG FORMA DET SOM I DAG ÄR SU GOLOGONE MED TILLÄGGS ETIKETTEN EXPERIENCE HOTEL
MOSAIKPYSSEL OCH BRÖDBAK
På eftermiddagen är det dags att uppleva Su Gologone på plats. Här erbjuds mängder av aktiviteter, och vi börjar med mosaikpyssel tillsammans med Anna som blir vår ledsagare. Små mosaikbitar och små pärlor klistrar vi nu på en platta under nästan total tystnad. Det ligger förväntan i luften och kvällens bageri har tänt elden, mousserande vin är upphällt i glasen. Vi går vidare in till vad som kallas Nest of Bread. Vi är många som mötts upp här, det blir lite av en after hike. Jag talar med några amerikaner som även de varit uppe i Tiscali i dag. Nu ska vi få se hur det går till att baka pane carasau – ett hårt bröd som bakas på en surdeg som gått i arv mellan generationer. Degen kavlas och gräddas en första gång, brödkakan sväller upp, tas ut och delas i två.
Brödhalvorna grillas sedan ännu en gång. Brödet är sprött, tunt och beroendeframkallande, och absolut värt att köpa med hem – även om det skulle råka smula. Lugnet råder och vi passar på att gå ner till Cedrinofloden och dess källa, bara några 100 meter från hotellet. Den kristallklara karstkällan är en av Sardiniens mest betydelsefulla vattenkällor. Här pressas vatten som samlats i kalkstensgrunden upp till ytan och bildar början på Cedrinofloden.
Innan middagen avnjuts ett glas svalt vitt vin vid Magico Tablao som ligger alldeles intill den underbara inrednings- och smyckesbutiken La Botteghe d´Arte högst upp i hotellområdet. Här bjuds vi på utsikt över de
magiska Supramontebergen ackompanjerad av färgstarka kuddar och stickiga kaktusar.
KONSTEN ÄR CENTRAL
Ikväll sätter vi oss längre in i restaurangen, servetterna är blåa, konsten magnifik. Kvinnliga konstnärer är temat. Här har vi bilder där olika folkdräkters huvudbonader, från olika orter, är i fokus. Vi äter och njuter av en pasta med ricotta och vildvuxen fänkål, Giovanna slår sig ner. Hon beställer även hon en pasta, och hon berättar historien om hur allt började med att hennes pappa började sälja smörgåsar vid vattenkällan. År 1959 öppnade han en restaurang här, och så småningom adderades åtta rum.
– Su Gologone var då känt som ett ”barbeque place”, berättar hon. Det var en orolig tid på Sardinien, zonen
var röd, och pappa skickade i väg Giovanna till Toscana. Där studerade hon konst och design men hon längtade tillbaka till sina sardinska rötter. Hon återvände och började steg för steg forma det som i dag är Su Gologone med tilläggs etiketten Experience Hotel. Här får hon utlopp för sin kreativitet – in i minsta detalj har hon varit med och satt sin prägel på allt här. Färgerna, konsten, de återanvända elementen – allt vävs samman och får liv. Konsten har en central plats och i dag finner vi verk av 25 sardinska konstnärer här.
Att förverkliga drömmar, skapa nytt och att utveckla verksamheten är en pågående process. Ett projekt som ännu inte nått hela vägen fram är det utomhusspa hon vill skapa. Marken fanns, men i stället valde hon att skapa en utomhusrestaurang inspirerad av den blå zonens filosofi. Det var ett enkelt och snabbt projekt konstaterar hon.
– Vårt utomhusspa är ett av de projekt jag skjuter på framtiden. Vårt samtal slingrar sig i väg till en mässa i Marrakech, ett möte med ett stort varuhus i New York. Vi skrattar tillsammans. Plötsligt behöver personalen hjälp. Giovanna reser sig omedelbart och försvinner i väg. Något behöver lösas. Någon behöver stöd. Hon tar hand om det som krävs för att den här färgstarka cirkusen ska fortsätta fungera. Kanske är det just där hemligheten finns. Inte i sviterna, konsten eller de berömda gästerna, utan i människorna som får allt att hänga samman.
SU GOLOGONE EXPERIENCE HOTEL
Oliena, Sardinien
Prisexempel: 2 nätter för 2 personer, 4–6 september i en Suite Dell Arte,
inklusive frukost: 3 000 Euro. Härtill finns både dyrare och billigare alternativ.
Tips: Glöm inte vandringskängorna.
www.sugologone.it/en
