Ett gammalt tåg skär rakt genom en gata i Hanoi, ett morgondopp bland bergen i Ninh Binh, en lykta på floden i Hoi An och ett maximalistiskt designhotell i ett naturreservat i Da Nang. Följ med på en resa till Vietnam i omvänd riktning – Xin chào!

PÅ TERRASSDÖRREN SITTER DUBBLA LÅS, INTE FÖR ATT HÅLLA MÄNNISKOR UTE, UTAN FÖR ATT HÅLLA APORNA BORTA FRÅN VÅRT GENERÖSA FRUKTFAT

DET STÅR HEAVEN 508 på mitt nyckelkort. Vi sätter oss i golfbilen och rullar in genom den täta grönskan. Några minuter senare öppnas dörren till vår svit. Här råder maximalism. Svart och vitt som bas, lager på lager av textilier, konst, och ornament som nästan överlappar varandra. På terrassdörren sitter dubbla lås, inte för att hålla människor ute, utan för att hålla aporna borta från vårt generösa fruktfat.

Det är en plats som gärna får en att stanna. Men det som gör den intressant ligger utanför väggarna.
Hela hotellet är skapat av arkitekten och designern Bill Bensley och hans designstudio BENSLEY. Under sin karriär har han ritat över 200 hotell världen över där varje hotell är byggt som ett narrativ snarare än en byggnad. InterContinental Danang Sun Peninsula Resort ligger på Son Tra-halvön, cirka 30 minuter från Da Nang flygplats, och är ett av hans mest kända projekt.

Bygget väckte debatt. Här, i ett naturreservat utan tidigare bebyggelse, skulle en resort växa fram ur djungeln. Hans idé var inte att ta plats i djungeln, utan att försvinna i den. Genom att bevara så mycket av vegetationen som möjligt mellan byggnaderna och att återplantera där ingrepp gjordes. Inspirationen hämtade han från vietnamesiska tempel, pagoder och traditionell arkitektur.

– Xin chào, säger vi till varandra.
Vi tar funikularen, här kallad Nam Tram. Den lilla bergbanans vagn är formad som en traditionell vietnamesisk båt. Den tar mig ner till stranden och restaurang Terra Mare. Solen sjunker över Sydkinesiska havet. På bordet ställs grillade havskräftor fram tillsammans med en kokosnöt där hotellets logotyp bränts in i skalet – som en signatur i trä.

Nästa morgon börjar med yoga i Yoga Pavilion nere vid stranden. För mig är den mest avskalade formen av lyx: kroppen i rörelse innan dagen hunnit börja.
– Six, seven, eight. Yogaläraren, Miss Moon, räknar ner medan vi håller positionerna. Luften är redan varm och ett dopp i det salta havet lockar.

Senare väntar en rundtur på resorten tillsammans med Mister Quan. Vi åker golfbil medan han berättar om djurlivet på Son Tra-halvön. Två sorters apor lever här: de nyfikna makakerna och de skygga douclangurerna, en av världens mest hotade primatarter. De lever på blad, mandlar och andra frukter som växer i reservatet. Området är stort, och tack vare skyddsarbetet har populationen av de utrotningshotade langurerna ökat under senare år. Dagen på resortet fortsätter. Lunch i Long Bar, 50 meter lång och den längsta baren i Vietnam. Tydligt inspirerad av Raffles i Singapore.

Det har blivit dags för behandling på Mi Sol Spa som erbjuder ett hälsokoncept i form av att inkludera stämgaffelterapi i spabehandlingen. Så utöver en fantastisk massage bjuds jag in i två frekvenser: Mi 528 Hz och Sol 741 Hz som sägs skapa balans och klarhet. Efteråt känner jag mig både lugn och glad. Jag tar vägen förbi BENSLEY Outside Gallery och njuter av hans färgstarka konst. Med en något större plånbok hade jag gärna låtit en apa eller två få följa med mig hem.

Vi är inbjudna på ett glas champagne och kanapéer i Buffalo Bar på La Maison1888 – restaurangen som har en stjärna i Michelinguiden och där köksansvarige är Christian Le Squer. I handblåsta Riedelglas på hög fot fyller Amedeo, restaurangens head sommelier, upp champagne från Delamotte.
Vi lämnar den franska elegansen bakom oss och avslutar kvällen med en vietnamesisk middag på Citron Restaurant. Kvällens middag äter vi ute vid ett av de ikoniska Non La Tables – svävande sittplatser som hänger utanför restaurangen och är inspirerade av den klassiska vietnamesiska koniska hatten, nón lá, här vänd upp och ned som skulpturer över bergssluttningen. Nästan overkligt.

FRÅN RESORT TILL VÄRLDSARV
Det har blivit dags att utforska Hoi An, staden som sedan 1999 är upptagen som världsarv av Unesco. I århundraden möttes handelsmän från Kina, Japan och Europa här.
Vi börjar med en banh mi, Vietnams egen tolkning av den franska baguetten. Kön ringlar lång utanför The Banh Mi Queen och värmen ligger tung på övervåningen där vi äter. Steg för steg närmar vi oss den gamla delen av staden. Staden är omgiven av risfält.

Hoi An fylls snabbt av besökare. Staden rör sig mellan kuliss och verklighet. Arkitekturen är en välputsad kuliss där fasaderna ser nymålade ut, gatorna är livliga. Vid den japanska bron saktar vi ner tempot. Här har människor passerat i århundraden, långt innan Hoi An blev ett världsarv.
Teh Dar är namnet på den akrobatiska föreställningen vi ska se på Hoi An Lune Center. Det råder fotoförbud, vilket gör att det blir lättare att följa med. Vi upplever intensiv dans och musik, rytmer, halvnakna kroppar och en berättelse om myter från Vietnams centrala inland. Stavar av bambu används flitigt – just bambu används även som en symbol för vietnamesernas karaktär: den böjer sig, men bryts sällan. Den står för motståndskraft och återhämtning efter hårda prövningar. Det talas om bambu diplomacy.

Efter att solen gått ner börjar båtturerna ut på floden för att tända lanternor gå i skyttel­trafik. Traditionellt ägde lanternafestivalen rum två gånger i månaden. Numera sker den varje kväll. Det är öppet turistiskt, men stämningsfullt. Jag tänder en gul lykta och låter den flyta i väg med min önskan.

Nästa världsarv väntar ute till havs. Ha Long Bays kalkstensöar reser sig ur dimman medan himlen långsamt klarnar. Vi vandrar genom Sung Sot-grottans katedralliknande salar och fortsätter upp till utsiktspunkten på Ti Top Island. Väl där breder den vykortsvackra bukten ut sig åt alla håll. Svettigt, turisttätt – och fullständigt storslaget. Nere vid stranden firar vi med varsin kokosnöt.

VÅR TIDS KLOSTER
Bill Bensley följer med oss på resan och nu har det blivit dags att checka in på Legacy Yên Tu M Gallery. Vårt rum, eller ska jag säga cell, då hotellet är inspirerat av ett kloster, ligger i en lång korridor. De tjocka träluckorna är igendragna och när de öppnas nästa morgon kommer platsen till liv.
Yên Tử har sedan Trần-dynastin på 1200-talet varit vaggan för vietnamesisk zenbuddhism. Det är också det heliga berget som gett namn åt platsen och som inspirerat Bill Bensley i skapandet av Legacy Yên Tử M Gallery. Det som möter oss känns gammalt, men är i själva verket helt nybyggt i lokala material, där trä, sten och patina har använts för att skapa illusionen av något som alltid funnits här.
Tigern återkommer överallt i miljön. I vietnamesisk tradition är den skogens konung och en beskyddare av heliga platser. En väktare mellan det mänskliga och det andliga.

Vi ger oss av mot berget. Från hotellet går transfern i golfbil ner till linbanan som tar oss upp genom skogen. Målet är Dong Pagoda, Vietnams högst belägna tempel på 1 068 meters höjd. För många vietnameser är detta en pilgrimsvandring i ordets rätta bemärkelse, även om den i dag kan kortas med två linbanesystem. Vandringen återstår ändå och sista etappen sker till fots, uppför ojämna stentrappor där luften blir tunnare och doften av tall tätare.

När vi når toppen har jag en stor svettfläck på magen. Pagodan i brons är mindre än jag trott. Offergåvorna många och de guldfärgade Pepsiburkarna som givits får mig att haja till. Ett par sitter på bergskanten och blickar ut över landskapet, jag tar en bild av dem.

Tillbaka till hotellet, en grupp munkar checkar in. De ska hålla ett möte här. Efter lunch går vi till spaavdelningen, där även naturen hittat in. Vi badar i varm källa och ligger på en bädd av stenar i en bastu innan behandling. Efter vandring känns en fotmassage som ren lyx. Det är sent när vi kommer tillbaka. Genom väggen hörs fest från grannrummet. Jag knackar på, får inget svar, ringer receptionen. De knackar på, löser situationen och föreslår att festen fortsätter någon annanstans. Sedan blir det tyst. Och vi somnar gott, med känslan av att hotellet fungerar som landskapet runt det: kontrollerat, men aldrig helt stilla.

I LOTUSBLOMMANS RIKE
Ninh Binh är vår nästa destination. Risfält, lotusdammar och dramatiska kalkstensberg avlöser varandra längs vägen. Den sista sträckan är desto livligare, med mopeder, backpackers och små roddbåtar på floden. Mitt i det Unesco-skyddade Tràng An-landskapet ligger Jiva Hoa Lu Retreat, uppbyggt som en nordvietnamesisk by nedanför klippväggen. Från både badkar och altan blickar vi mot berget medan en liten bäck porlar
förbi utanför sviten.

Eftermiddagen bjuder på en tecermoni som leds av Tea Master Miss Sui, där lotusblomman står i centrum. En filmprojektion visas där hon kliver ner i vattnet för att plocka blommorna, som sedan fylls med
gröna teblad och får vila.

Nu öppnar hon en av blommorna, varsamt blad för blad. Över kronbladen häller hon hett vatten, låter det dra och serverar sedan lotusinfusionen i små glaskoppar. Smaken är subtil och mjuk, lotusblommans närvaro snarare anas än dominerar. Traditionellt symboliserar lotus energi och renhet, och är en symbol som flygbolaget Vietnam Airlines använder sig av. Det var ombord på resan hit, i Business Class, jag smakade för första gången detta te, om än i en enklare form.

Nästa morgon vaknar vi tidigt, går till poolen och simmar in soluppgången. Känslan är magisk, bergen likaså. Vietnam har nu bjudit på så många minnesvärda upplevelser att jag allvarligt funderar på om det finns plats för ännu en. Efter frukost väntar nämligen en båttur i Tràng An, även det ett världsarv upptaget på Unescos världsarvslista.
Fyra personer får plats i de båtar som kvinnorna ror här. För att orka de långa dagarna ror de med fötterna i stället för händerna. De bär även västar med inbyggda fläktar för att klara hettan. Det är riktigt varmt när vi ror i väg. Ganska snart når vi en lång grottpassage.

Vi blir tillsagda när vi behöver böja oss ner. På andra sidan öppnar sig ett nytt landskap. Färden går långsamt. Klipporna är vackra, bergen klädda med grönska och vattnet smaragdgrönt. Här finns flera tempel att besöka. Vi stannar vid ett av dem, beställer en matchaglass och njuter av miljön. Det börjar regna. Kvinnan fortsätter att ro. Hon pekar på en ö mitt i sjön och berättar att det var här King Kong-filmen Kong: Skull Island spelades in. Sedan fortsätter hon att ro. Efter att ha suttit i båten i nu närmare två timmar är min kropp trött. Att dessutom ro känns fullständigt omöjligt. In i bilen och vidare mot Hanoi, resans sista stopp.

Vi checkar in på InterContinental Ha Noi Westlake vid Hồ Tây, stadens största sjö. Vattnet ligger stilla, som en spegel som om den håller kvar dagens hetta. Hade vi velat återknyta till Bill Bensley även här hade det varit på Capella Hanoi vi checkat in, men det får bli en annan gång.
Nästa dag besöker vi Thang Long-citadellet. Störst intryck gör den underjordiska sambandscentralen D67, där Nordvietnams högsta militärledning styrde kriget. Kartor, telefoner och kaffekoppar står fortfarande kvar – som om tiden tvekar att röra sig vidare. Luften är tät, nästan elektrisk av frånvaron av liv, men närvaron av allt som en gång pågick.

VIETNAM AIRLINES
Vietnam Airlines flyger direkt från Köpenhamn till Ho Chi Minh City tre gånger i veckan, flygtid cirka
11 timmar och 40 minuter. Linjen är den första direktlinjen från Norden.
Ombord i Boeing 787–9 erbjuds Economy, Economy Plus och Business Class.
Vi reste Business Class och njöt av det vietnamesiska köket innan vi sov gott och anlände utvilade på morgonen i Vietnam. Här flög vi sedan vidare med Vietnam Airlines till Da Nang. På hemresan flög vi först från Hanoi till Ho Chi Minh City innan hemresan till Köpenhamn.

NÄR TÅGET KOMMER
Vi ber vår guide Sunny hålla koll på tidtabellen till Hanoi Train Street. Efter lunch rullar vi in mot kvarteren där rälsen skär rakt genom vardagen. En järnväg dragen genom ett bostadsområde, kantad av kaféer, små butiker och hem där livet fortsätter bara decimeter från stålet. Här är det vardag och attraktion samtidigt, utan att någon riktigt verkar välja det ena framför det andra.
Plötsligt förändras allt. Rösterna höjs, händer pekar, stolar dras undan och in. Någon tar tag i mina ben och flyttar dem närmare bordet. Sekunder senare kommer tåget. Det fyller hela gatan, luften, kroppen. Ett dån som inte bara passerar – utan tar plats i allt som finns runt omkring. Vi håller andan tills det sista vagnssetet försvinner.
Rälsen anlades av fransmännen 1902, men det är först under senare år som platsen blivit en global sevärdhet. När sista vagnen försvunnit återvänder ljuden gradvis, som om någon sakta vrider upp volymen på livet igen.
Kaffekopparna ställs tillbaka. Samtalen tar vid där de avbröts. Och Hanoi fortsätter, som om det aldrig hade avbrutits.

VIETNAMS FLAGGA
Den röda färgen symboliserar revolution och kamp. Den gula färgen är symbol för det vietnamesiska folket.
De fem uddarna symboliserar: arbetare, bönder, soldater, intellektuella och ungdomar