En borg, en apostel och otaliga nyanser av blått – är alla centrala ingredienser i vår femstjärniga incheckning på Borgo Santandrea vid Amalfikusten. Den söta citronen med sitt tjocka skal, ansjovisarna i taket och Gio Pontis geometri adderar vi härtill.

Från flygplatsen i Neapel tar det lite drygt en timme att ta sig ut till Amalfikusten. Landskapet har egentligen varit vackert och intressant under hela resan, och vår chaufför har talat om sitt historieintresse och berättat om Pompeji. Förankringen i historien gör mig dock inte förberedd, plötsligt ser jag havet. Himlen, det safirblåa havet, berget och den slingrande väg vi kör på får mig att bli tyst.

Strada Statale 163 Amalfitana är namnet på vägen vi kör, som sträcker sig 50,36 kilometer längs Amalfikusten. En kust i provinsen Salerno som ofta omnämns som en av världens mest romantiska platser, och är sedan 1997 upptagen som ett världsarv av Unesco. Längs kusten finner vi städerna Positano, Amalfi och Ravello, samt ett antal magnifika hotell. Borgo Santandrea har nyligen checkat i på listan över World´s 50 Best Hotels, och då vi får en inbjudan att checka in i Suite 801 är svaret lika självklart, som namnet på Armanis parfym: Sì.

Amafis egna citron
Vi svänger av vägen och in på en parkeringsplats inunder citronträden. Sfusato Amalfitano är citronarten som är regionens stjärnfrukt. Denna citron är tillika en ingrediens i den populära Limoncellon som absolut är allra godast här i sin rätta miljö. Vi lämnar det sura och kliver in i receptionen som här mer är i form av ett vardagsrum med sittgrupper, bar och bibliotek, färgskalan är blå och vit. Själva hotellbyggnationen spänner vertikalt över 90 meter längs bergväggen, och till synes hänger Borgo Santandrea på klippväggen. Rent logistiskt bjuds vi på åtta hissar och en sicksackpromenad ner till den privata stranden, ackompanjerad av dofter från citronträd, jasmin, rosor och myrten.

Själva hotellbyggnaden är ursprungligen från 1960-talet, och här låg då Grand Hotel Saraceno. Då hotellet dök upp på marknaden såg de två familjerna: De Siano och Orlacchi, som sedan tidigare driver grannhotell i staden Ischia sin möjlighet till att samarbeta.

De slog till, efter köpet tog en fem år lång renovering fart. Ambitionsnivån var hög och ett arkitektoniskt mästerverk växte fram. Här blandades nu 1960-talsdesign med den självklara medelhavsstilen. Lokalt hantverk från Amalfi och Campania, designklassiker och det där magiska mötet där miljön utanför blev en självklar del av konceptet. Idag erbjuder Borgo Santandrea på 52 rum och sviter, alla med havsutsikt. Därtill finns tre restauranger, en bar, en beach club och en privat strand.

Innan incheckning äter vi lunch nere vid stranden, dit vi tar oss via gångvägen och två olika hissar. Den sista hissen är insprängd i berget, det känns läskigt och det tar en stund. En lång gång och sedan är det bara att ta av sig skorna och sätta sig till bords på Beach Club Pizzeria & Grill. Jag beställer en spaghetti vongole, och avslutar måltiden med en kula citronsorbet. Så är vi äntligen redo att kliva in i Suite 801.

Geometri i Suite 801
Siffrorna på dörren är av keramik. En 8: a, en 0: a och en 1: a. Plattor i blå nyanser och vitt, lite grönt, lite brunt och lite gult i geometriska mönster är ett genomgående designelement i hela hotellet. Mönsterinspirationen är hämtad från den italienska arkitekten och industridesignern Gio Ponti, vars möbler, lampor, kakelplattor och tyger hittar vi lite överallt här. Över 30 olika mönstersättningar finns här, och dess mönster kan vi även återfinna i Pompeji. Hela golvet i den 137 kvadratmeter stora sviten är klätt i en rutformation där solens strålar adderar värme. Känslan av att gå barfota på det lena golvet är magisk. Ett stort rum, en soffa och kanske det bästa av allt – en bokhylla med inspirerande böcker att läsa och bläddra i. Konst, design, italiensk matfilosofi – här hade jag gärna sannat i flera dagar. Lite längre in: en antik garderob, ett måttbeställt skrivbord och en härlig säng.

Utanför balkongdörren väntar så två solschäslonger och en generös varm pool där vi plumsar ner direkt och blickar ut över det Tyrrenska havet – vilket är namnet på den del av Medelhavet vars vågor rullar in här och som nu fångar vår uppmärksamhet. En bildlärare förklarade en gång för mig att havet alltid har en mörkare nyans än himlen, och ännu en gång kan jag konstatera att detta stämmer. Aquamarin, safir, coelinblått, berlinerblått, turkost … nyanserna av de blåa är många.

Innan middagen blir det en dusch i det enorma badrummet. Ett magnifikt och lyxigt sådant, med ett fristående badkar, tjusigt kakel på både golvet och väggarna och bänkskivor i marmor. Även härifrån bjuds vi på den magnifika utsikten och en hårtork inklusive en massa olika stylingverktyg från Dyson. Utvald som signaturdoft här är Aqua Di Parmas Aranchia di Capri, vilken finns i tvål, schampo, balsam och kroppslotion. Citrustonerna är ljuvliga, om än flyktiga. Larvigt rena, går vi till middag på Marinella Beach Club. Och precis som när det gäller inredningen har även rätterna på menyn och dess ingredienser en förankring i det lokala och närproducerade.

Det ljuva livet
Soluppgången är ett måste och den går lika bra att uppleva från sängen som från den egna poolen. Havet skiftar färg, dag för dag timme för timme. Utsikten är hisnande, långt där nere ligger stranden, lite längre bort till höger ser vi den lilla fiskebyn Conca dei Marini. På motsatt sida skymtar en vit villa. Flera källor berättar att Sofia Loren bodde här under 1960-talet, men att hon skulle ha ägt villan finner jag ingen uppgift om. Jackie Kennedy var ytterligare en elegant profil som semestrade här. Addera ett otal kända och okända glamorösa gäster och det ljuva livet är ett faktum.

På vår agenda för dagen står mer och fler bad, och ett besök till Amalfi. Vi börjar i poolen, som ligger halvvägs ner till vattnet, vilande på en avsats av berget. Vattnet är svalt och vi är inte så många som valt att starta dagen just här. Nu får vi även möjlighet att bada i have,t så vi fortsätter nedåt. Högsäsongen är inte här ännu, så än så länge är vattnet förhållandevis kallt. Jag träffar Antonella Gatto, PR- och Sales Manager för Borgo Santandrea som berättar:

Vi är det enda hotellet längs Amalfikusten som erbjuder våra gäster en privat strand. Ibland välkomnar vi även gäster utifrån.

Att utomstående gäster debiteras en avgift på 250 Euro tydliggör exklusiviteten. I priset ingår då en solstol, ett parasoll, salta bad och möjlighet att beställa mat och dryck. Vi gör oss redo för att ta oss in till Amalfi – har du möjlighet, välj att resa med båt. Då får du insupa ännu mer av den magiska utsikten men från andra hållet.

Apostelns katedral
I Amalfi är det gott om turister, souvenirshopar, restauranger och sevärdheter. Vi inhandlar varsin citronglass serverad i citronskal och slår oss ner i ett skuggläge på trappan till Duomo di Amalfi. Katedralen är magnifik och byggd i en mix av stilar där det romanska och gotiska möter det moriska och arabiska. Fasaden är stensatt i geometriska mönster i nyanser av svart och ljus terrakotta. Själva katedralen är från 1200-talet och tillägnad Sant’Andrea, aposteln Andreas på svenska, det är han som givit namn till hotellet vi nu bor på. Addera här till ordet för borg och vi får Apostel Andreas Borg: Borgo Santandrea. Vi insuper miljön, besöker klostret, och beger oss tillbaka till det något mer stillsamma livet på hotellet.

Ansjovis i takkronan
I kväll väntar middag i Restaurang Alici, där köksmästaren Crescenzo Scotto nyligen fått sin första Michelinstjärna. Ordet Alici betyder fisk på italienska och är här en nyckelingrediens på menyn. En 8-rätters avsmakningsmeny väntar på att avnjutas här, vi väljer dock att plocka bort några av rätterna. Lokala viner härtill är en självklarhet. Dock inleder vi med varsitt glas Ruinart Rosé – en av mina absoluta favoritchampagner. Köket i restaurangen är öppet, och ett av de stora magnifika designelementen är ansjovislampan.

– Den är designad av Lucio Liguon och består av 450 ansjovisar, berättar Antonella Gatto och lyfter blicken upp mot taket.

Att lampan tog två år att tillverka hör också till historien. Maträtterna som serveras kommer i form av delikata konstverk –från kanapéerna och risotton, till fisken och desserten. Vinet serveras, en liten skvätt härav, i stora generösa kupor, vattenglasen är prickiga och tillverkade i Murano.

Antonella bor i närheten och har varit här sedan hotellet öppnade. Hon berättar om ägarna, hur de arbetar tillsammans, om deras visioner och deras olika roller. En är på plats och ser till att verksamheten fungerar, en annan har bidragit med att hitta böckerna till min bokhylla. En stor del av de möbler och föremål vi finner här är ägarnas privata.

– Våra gäster är till största del par, och majoriteten, 80 procent, kommer från USA, säger hon.

Vi talar om världen, om passion, om det ljuva livet och om design och hantverk. Miljön inspirerar. Kvällen lider mot sitt slut och måltiden avrundas med att en liten pizzakartong dukas fram – häri en mini-pizza med jordgubbskräm. En sista natt, en bok ska bläddras i, en pool ska badas i. Solen har sedan länge gått ner.

Lugn för själen
Vi avslutar med ännu en frukost som dukats upp i restaurangens öppna kök. Här möter vi Maurizio Orlacchio, en av delägarna. Han pekar ut godsaker vi inte bör missa. Jag beställer en omelett med svamp och spenat, tar en bit av en delikat tårta, några bär och en cappuccino. Vi väljer ett bord utomhus med fri utsikt över havet och den vita hemlighetsfulla villan. Vi närmar oss slutet av denna text och jag försöker finna orden som kan summera vår incheckning på Borgo Santandrea och konstatera att Maurizio Orlacchio gjort detta i en intervju jag läst då han förklarar visionen bakom hotellet:

– Vi ville skapa ett hotell för den som vill lugna själen.