Då man lyckades bygga Gotthardtunneln blev resan mellan den norra och den södra delen av schweiz plötsligt mycket enklare. Den Italiensktalande delen av landet utvecklades och kulturen blommade. En resa som än idag är en resa i tid på flera olika vis.
Att ta sig till den södra delen av Schweiz var krångligt och tidskrävande innan Gotthardtunneln invigdes 1882. Under romartiden gjordes resan till fots, med eller utan packdjur. Vartefter förbättrades vägen och under 1200-talet byggdes bland annat en bro över River Reuss. Vägen förbättrades och breddades och 1831 var det möjligt att resa med diligens mellan Flüelen och Chiasso, en resa som tog omkring ett dygn. Många av resenärerna tog sig redan på denna tid båtledes från Lucern till Flüelen.
Idag är resan en upplevelse som tar omkring fem och en halvtimme. Och då som nu inleds den med en båtresa från Lucern, en upplevelseresa, 182 kilometer lång, som presenteras under rubriken Gotthard Panorama Express. Vid Chapel Bridge kliver vi ombord på en ångbåt vars motor jobbar hårt och rytmiskt. Motorn är en stolthet som här visas upp för de teknikintresserade bakom glas. Det är liv och rörelse här, samtalen är höga för att överrösta den arbetande ångmotorn. Efter att vi har lämnat in våra väskor går vi upp en trappa och visar våra förstaklass-biljetter. Här väntar nu ett dukat bord med linneduk och en trerätters lunch. Men innan dess är det dags för en drink ute på däck.
Prosecco i glasen
Jag hör ljudet av en champagnekork som ploppar, ett sällskap kvinnor dricker champagne, de firar något. Men de som fångar min uppmärksamhet är två män. Välklädda, på ett sådant där italiensk avslappnat vis, inne i ett samtal som bara rullar på, de beställer in varsitt glas prosecco. I vanliga fall hade även jag valt champagnen men vi är på väg mot den italiensktalande delen av landet och solen skiner. Prosecco it is. Det är dags för avresa och kapten tutar för avgång. Det är sagolikt vackert härute på Lake Lucern, lite kallt men soligt. Ett rytmiskt ljud hörs från ångmotorn, vi tuffar fram. Den blågröna sjön som himlen speglar sig i, de höga bergen och de små samhällena längs strandkanterna fyller mitt synfält. Drycken i mitt glas är kall och bubblorna kittlar.
Vi sätter oss till bords. Och det är kanske här den drömska känslan först försvinner. Personalen är stressad och vår servitris inte alls speciellt trevlig. Vi beställer och går sedan ut på fördäck och ser när båten lägger till, den gör ett antal stopp vid platser såsom Rütliwiese, Schillerstein och Tell Chapell. Dessa är några av de platser där några av våra medresenärer kliver av och antingen checkar in på ett hotell eller stannar till för att utforska platsen under dagen.
En stund senare slår vi oss ner vid matbordet igen. Och maten är god. Servicen katastrofal. På något underligt vis tycker jag att det är bra, verkligheten gör sig påmind. Lite senare går jag ner en trappa, till andra klass, och här är stämningen en helt annan. Många har med sig picknick som de dukat upp. De trängs ute på däck, och framför ångmotorn är det många som står och tittar länge.
Gotthard panorama express Perfekt pitstop om ni reser till Pärnu Från Lucern till Lugano, en upplevelseresa med ångbåt och panoramatåg genom Gotthardtunneln. www.myswitzerland.com
Dags för avgång
Vi närmar oss Flüelen, båten lägger, och tågstationen ligger bara några meter bort. Härifrån har tåget genom Gotthard-tunneln avgått sedan 1882. Tio år tidigare invigdes den första tågförbindelsen mellan norr och söder i Storbritannien. Idén till att göra något liknande här föddes och samma år drog projektet i gång med 5 000 arbetare under ledning av Luis Favres. En 15 kilometer lång tunnel under Gotthard, en bergskedja som skiljer de germansktalande och de latinsktalande delarna av Europa från varandra, skulle byggas.
Tunneln konstruerades som två separata tunnlar, en i vardera riktningen. För att spåren skulle mötas på samma nivå var man tvungen att borra 2 300 meter ner i berget – vilket gör att tunneln, Gotthard Base Tunnel, än idag är världens djupaste. Tio år senare, 1882, kunde världens då längsta tunnel invigas. Fascinationen för projektet lever kvar än idag, och sedan 1988 kan du nu göra denna resa i ett panoramatåg där upplevelsen av omgivningen maximeras.
Tåget har maximala fönsterpartier och härtill en guide som berättar historien om tåget och området vi åker igenom. En kombo som gör resan extra intressant och ett koncept perfekt för den vetgirige som inte haft tid att läsa på. Tåget slår nästan knut på sig självt och vi får se kyrkan Wassen från tre olika vinklar – något som bidragit till att resan just här än idag är unik. Det är nämligen bara om du reser denna väg som du får se just detta. Innan vi åker in i en tunnel visar vår guide oss med hjälp av en pendel hur tåget vrider sig. I tunneln stannar sedan tåget till. Det blir mörkt och på bergsväggarna projiceras svartvita bilder av hur det såg ut här när arbetet med tunneln pågick.
En uppdiktad hjälte
Fram till 2017 var tåget känt som Willhelm Tell Express, döpt efter legenden om den schweiziska nationalhjälten med samma namn. Legenden om honom tar oss tillbaka till 1300-talet och handlar om att Willhelm Tell vägrade buga för en hatt tillhörande den habsburgske fogden Hermann Gessler. Hans straff för detta blev att skjuta ett äpple placerat på sin sons huvud, något han lyckades med. Efter att vi kommit ut på andra sidan tunneln ändrar sig landskapet, likaså höjs temperaturen i luften. Vi anländer till Lugano och kliver av tåget. Nästa dag nere vid strandpromenaden ska vi åter möta Willhelm Tell.
Förbindelsen genom Gotthardtunneln har varit viktig för utvecklingen av Lugano. Möjligheten att resa gjorde att stadens utveckling tog fart och moderniserades. Handel och banker har varit två nyckelnäringar här, idag är det turismen och kulturen som lockar. Vi hinner med en guidad tur genom staden och hamnar vid statyn av Willhelm Tell, här spelas ett skådespel upp som tar oss på en tidsresa. Det visar sig nämligen att vår guidade tur kryddats med scener ur historien. Även inne i San Lorenzokatedralen byggd på 1200-talet får en kvinna ur den stora huvudfresken liv. Det är välregisserat och intressant. Vi passerar bakgården vid klosterkyrkan Santa Maria degli Angioli och kommer ut vid det magnifika konstmuseet LAC Lugano.
Han sveper förbi
Just nu pågår här en utställning med verk av Paul Klee, men det är måndag och stängt så i stället stannar vi till utanför på piazza Bernardino Luini. Jag ställer mig på trappan, och insuper arkitekturen – det här är verkligen ett projekt utanför ramarna. Två färger av marmor bjuder in den gröna hämtad från Guatemala och den röda troligen från Saudiarabien. Lyxigt, rena linjer, stort och samtidigt självklart i sitt formspråk. Museet invigdes 2015 och det talas om en summa på 200 000 000 CFH – det är så mycket att jag inte riktigt mäktar med att konvertera det till kronor. Statsfinansierat och ifrågasatt står dock byggnaden här idag och är en nyckelspelare i det schweiziska kulturlivet och hyllar konsten. Här finns 14 000 konstverk från det sena 1400-talet och fram till idag, verk av konstnärer med koppling till regionen. Således inte enbart konstnärer från Ticino utan även andra schweiziska och internationella konstnärer som har haft betydelse för den italiensktalande delen av Schweiz.
Jag stod och funderade på om jag skulle slå mig ner på cafét här på piazzan då han dyker upp. Med målinriktade steg passerar han mig. Uppknäppt skjorta, väst, kavaj, jeans och välpolerade skor. Han fullkomligt svepte in och tog plats, han talade i telefon, och passerade mig där jag stod uppe på trappan. Var det han, mannen på ångbåten som drack prosecco med sin vän? Jag hinner inte få något svar ögonblicket är passerat, och hade han inte dykt in i min bild hade jag nog trott att han egentligen inte fanns.
En delikat chokladtårta
Hade allt varit som vanligt hade vi nu gått hem till vårt hotell, International au Lac som varit ett av stadens bästa hotell sedan 1906 då man öppnade. Men en pandemi och en renovering innebär att vi nu får vänta till våren 2023 innan vi kan checka in. Våra skådespelare möter upp oss alldeles intill hotellet och spelar upp en scen från tiden då det såldes fisk och andra fina varor här. Innan vi lämnar gruppen passerar vi Grand Cafe al Porto, och här sitter hon den vansinnigt chica kvinnan. Jag fångar henne i bild då hon precis ställt ned sin kaffekopp och är redo för ännu en bit chokladtårta. Vi skyndar oss nu ner till hamnen för att hinna med båten ut på Lake Lugano och över till den gamla romantiska staden Gandria.
Gandria ligger vid foten av berget Monte Bré och är en romantisk gammal stad med spännande gränder och mysiga restauranger. Att köra bil här är inte möjligt så det är båtvägen som gäller, vill du köra bil kan du visserligen parkera strax utanför stadskärnan. Det här är ett fint exempel på hur städerna vid sjön tidigare såg ut. Idag är det lokalbefolkningen och turisterna som kommer hit för att insupa den magiska miljön och kanske också för att promenera längs Olivvägen, The Olive Path.
Vid vägs ände
Oliver har länge odlats här och var under en period en viktig inkomstkälla. År 2002 utmärktes Olivvägen och skyltar som berättar området och olivernas historia finns uppsatta längs den två kilometer långa promenadvägen som snirklar sig fram. Träden, sjön, solen, löven. Här är det så där larvigt vackert. Bakom nästa krön är det hela tiden lite vackrare och att ta den där perfekta bilden är ett projekt utan slut.
Den perfekta bilden väntar bakom nästa krön…
