Det som en gång rymde spannmål rymmer i dag konst i världsklass. I hamnen i Kristiansand har en gammal silo blivit ett av samtidens mest uppmärksammade museer. Följ med REJSE på en visning av Kunstsilo, där vi blickar upp i de monumentala cellerna, njuter av samlingarna och den nu aktuella Munch-utställningen.

KRISTIANSAND, SOM LIGGER i Sørlandet, Norges sydligaste del, är en populär sommarstad, och nu även platsen för världens vackraste museum – något som lockar till besök året om. När vi landar, gör vi det i motvind.
Propellerplanet svävar fritt en stund innan vi tar mark. Vinden är bitande, och trots att temperaturen bara är minus tre visar väderappen i min mobil: ”känns som minus 20”. Så kanske ändå är det inte just vintern som är
säsong här. Vårt mål är att besöka Kunstsilo och närvara vid vernissagen av Edvard Munchs porträttutställning, en utställning som förra våren visades på National Portrait Gallery i London. Men först väntar en visning av själva museet Kunstsilo, som ligger på halvön Odderøya – i direkt anslutning till stadens kulturella centrum och granne med Kilden Performing Arts Centre. Den ursprungliga spannmålssilon stod klar 1935.

UTSTÄLLNINGAR PÅ KUNSTSILO
Den permanenta öppningsutställningen, Passions of the North, visar omkring 600 verk som spänner över
måleri, skulptur och fotografi. Utställningen Edvard Munch – porträtt pågår till den 10 maj.
www.kunstsilo.no

Dess syfte var att säkra lagringen av importerat spannmål. Vid denna tid var Kristiansand en viktig importhamn för spannmål från bland annat USA, Argentina och Ryssland. Den nya silon hade 15 celler och kunde lagra upp till omkring 15 000 ton spannmål – och blev en central del i landets livsmedelsförsörjning. Ansvarig arkitekt var Arne Korsmo, känd som en framstående representant för den norska funktionalismen. Han var starkt inspirerad av modernismens idéer och av arkitekter som Le Corbusier, där det centrala idealet var samspelet mellan form och
funktion.

– Det var just funktionalismen och dess ideal som gjorde att många framstående arkitekter under denna tid tog sig an industribyggnader. Det var prestige att bli tillfrågad, berättar vår guide då vi klivit in. Vi står längst ner och tittar upp i de nu tomma cellerna. En film projekteras på väggen, där visas hur silon tog form. De cylinderformade cellerna växte fram, och byggnaden blev både avskalad och skulptural. Betong för innehållets skull. Samtida kritiker beskrev den som ett slags ”grekiskt tempel i modern tid”, där proportioner och enkelhet skapade en oväntad skönhet i en industribyggnad. Silon bestod ursprungligen av 15 cylindriska celler, som senare utökades till 30, där spannmålen lagrades. Betongen göts med så kallad glidformsteknik, vilket gjorde konstruktionen ovanligt stark och sammanhängande. Redan 1939 belönades byggnaden med det prestigefyllda arkitekturpriset Houens fonds diplom. Året efter marscherade de tyska styrkorna in och tog kontroll över staden. Under mer än 70 år användes anläggningen för spannmålshantering innan verksamheten upphörde 2008. Därefter stod byggnaden länge tom och hotades av rivning. År 2006 beslutade Kristiansands kommun att silon skulle bevaras och få en ny funktion som kulturinstitution – ett beslut som kom att förändra hela området kring hamnen.
Omvandlingen till konstmuseum blev ett internationellt uppmärksammat projekt. I en arkitekttävling med 101 förslag utsågs de vinnande kontoren Mestres Wåge Arquitectes och MX_SI Architectural Studio. Deras vision var att bevara silons unika formspråk samtidigt som den industriella strukturen öppnades upp till ett nytt, skulpturalt rum för konst.

Under ombyggnaden avlägsnades delar av de massiva betongcellerna. Över 350 ton betong togs bort, och i dag är tempelkänslan påtaglig även på insidan. Att blicka upp i dessa celler i dag är magiskt. Med Tangensamlingen – världens största samling av nordisk modernism – finns här alltid verk att visa. Härtill adderas internationella vandringsutställningar, konserter, föreläsningar och kreativa evenemang – allt med ambitionen att utveckla det moderna museets roll som en öppen och levande kulturarena. Just nu är det utställningen Edvard Munch – porträtt som lockar oss hit. Vi tar spiraltrappan upp för en förhandsvisning tillsammans med Alison Smith, som har varit med och kuraterat utställningen. Hon ansvarade även för utställningen i London. Här får vi nu i fyra rum följa Munchs konstnärsresa genom de personer han porträtterade. Från systern i sin vita klänning intill staketet, till vänner, kollegor och mecenater, vidare till de rika i den intellektuella borgarklassen, muserna och andra karaktärsfulla personer. Skriet finns inte här, och Alison Smith förklarar varför:
– Vi har valt att fokusera på de personer han porträtterade. På så vis berättar vi en annan historia. Det går bara att hålla med. Känslorna får vi ändå. Från de trevande linjerna, till arbetet med skuggor i mer modesta format, vidare
till de större målningarna där penseldragen är snabba och självklara. Det går även att utläsa vilka modeller han föredrog – och inte. Här finns porträttet av Ernest Thiel som han blev så ilsken över att han drämde penseln i
duken och aldrig riktigt fullbordade.

Hans stil var inte alltid den efterfrågade, och exempelvis Strindberg var inte alls nöjd med sitt porträtt. Han ansåg att han framställdes alltför simpelt. Grafiska blad och blyertsteckningar finns också här. Linjerna väver sig in i varandra – streck för streck, strå för strå. Jag gillar upplägget, och känslan är en helt annan än den du får om du besöker Munch museet i Oslo. Den hade gärna fått hänga här länge om jag hade fått bestämma. Det är dock så att konstverken är inlånade, och därför begränsas även tiden de kan avvaras. Men jag tycker verkligen om den här versionen av utställningen, säger Alison Smith innan hon går vidare för att tala med den norska tv -kanalen NRK. Vernissagen är välbesökt. Biljetterna är slutsålda. Den lokala publiken är stor, och Munch får ta plats. Vi avslutar med ett glas crémant uppe i baren Panoram. Här bjuds vi på en fantastisk utsikt, som sammanfattar vad Kunstsilo är i dag – ett kulturtempel där historien sitter kvar i cellerna – men där
blicken ständigt riktas framåt.

OM PRIX VERSAILLES
Sedan 2015 presenteras Prix Versailles årligen i samarbete med UNESCO och uppmärksammarvärldens främsta samtida byggnads projekt. Utmärkelserna premierar innovation, kreativitet, respekt för lokalt kulturarv samt ekologisk och social hållbarhet, där varje projekts miljömässiga, sociala och kulturella påverkan bedöms i sin helhet.