Glengoyne – ett destilleri i gränslandet

Av publicerat

Är det en låglandswhisky eller en höglandswhisky? Här är destilleriet som ligger precis mitt på gränsen.

Destilleriet Glengoyne skulle man nog lätt kunna beskriva som ett av Skottlands närmaste destillerier. Anledningen är att man lätt kan ta bussen ifrån Glasgows Buchanan Station hit. I sann skotsk anda, så finns det ingen busshållplats utanför destilleriet, vilket inte hindrar att det är tusentals människor, som åker hit ändå och vänligt frågar chauffören om han kan stanna utanför destilleriet, vilket han gärna gör.

När man frågar om Glengoyne är ett höglands- eller låglandsdestilleri, så finns det lite olika uppfattningar om detta. Destilleriet ligger nämligen exakt på gränsen mellan hög- och lågländerna och medan man destillerar i högländerna, så står lagerhusen på andra sidan vägen A81 som utgör gränsen, och whiskyn lagras följaktligen i lågländerna.

I den här dalen där namnet faktiskt betyder ”Gässens dal”, har det förekommit lönnbränning långt före 1833, då destilleriet byggdes. En gång i tiden fanns det faktiskt 18 illegala destillerier i de låga kullarna som omger dalen ”Dumgoyne”. Här i närheten härjade också Skottlands motsvarighet till Robin Hood – Rob Roy MacGregor.

Den som först byggde Glengoyne som ett riktigt destilleri, var en lokal familj vid namn Edmonstone. Då kallade de destilleriet för Burnfoot, troligen för att man byggde det vid foten av ett mycket vackert vattenfall, som än i dag är ett måste för alla besökare. En ”Burn” är ett rinnande vattendrag och namnet är följaktligen ”vid foten av vattnet”. Det finns naturligtvis en whisky från destilleriet som är uppkallad efter detta.

1876 när en av de första whiskyboomerna kom, bland annat på grund av att den franska vinlusen slagit ut stora delar av konjaksindustrin, så köpte whiskyföretaget ”Lang Brothers” upp destilleriet. Man gjorde detta främst, för att man behövde maltwhisky till sina stora blended whiskies och 1905 ändrade Lang Brothers namnet till Glengoyne.

Glengoyne 21 år

Glengoyne 21 år är ett av destilleriets flaggskepp. Det är lagrat på 100 procent sherryfat från Spanien. Smaken har en klar sötma som kan härledas till sherryfaten, men här finns även toner av nötter, torkad frukt, choklad och honung. Whiskyn passar utmärkt till både avec och att dricka som den är, möjligen men en liten droppe vatten. Glengoyne 21 Years, Nr 20488, 1 099 kr/700 ml

Det har funnits en hel del kriser i whiskybranschen genom åren, men Glengoyne har dock klarat sig ganska bra och fick snart extra vind i seglen, när det stora maltwhiskyintresset kom i början av 1990-talet.

2003 blev Glengoyne uppköpta av familjeföretaget Ian Macleod Distillers, som ägs av familjen Russel. Familjen Russel hade varit fristående buteljerare mycket länge, men hade till slut beslutat sig för att köpa ett eget destilleri.

Under Ian Macleod Distillers så utvecklades destilleriet ännu mer och framförallt så har man satsat på sin besöksverksamhet.

Besöksverksamheten på Skottland destillerier, började i blygsam skala 1969 och har sedan dess stadigt ökat. Enligt Scottish Whisky Association, så finns det i dag 1,5 millioner turister, som varje år passar på att besöka ett destilleri och över 60 000 av dessa besöker Glengoyne, vilket är remarkabelt med tanke på att det inte ligger på någon direkt genomfartsled.

Det finns också gott om möjligheter att gå en tur på destilleriet som passar olika ambitionsnivåer, då det finns sju olika turer att välja på, inklusive VIP-provning och whisky och choklad.

Hörnstenarna till att man har så mycket att välja på, är naturligtvis whiskyn och där finns det en hel del att säga. Robbie Hughes som är destillerichef och som arbetat som sådan på flera andra destillerier, brukar framhålla att det som är viktigt med Glengoyne är att man arbetar småskaligt.

– Andra destillerier har krav på sig att få fram stora mängder av whisky som skall fungera i deras blending märken, här låter vi whiskyn vara tills den är färdig, säger han.

Det finns också en hel del unika saker med Glengoyne och den första är att man inte använder någon som helst torv i produktionen, så whiskyn är helt orökt. Här i Sverige så är det ju en liten trend att man ska dricka rökig whisky, gärna från Islay och ju rökigare desto bättre.

Testar man en Glengoyne som är helt orökt, så upptäcker man dock att den är så mycket smakrikare, då många smaker som kommer fram under whiskytillverkning, lätt gömmer sig under röken i en rökig whisky.

En av de viktigaste sakerna när man ska få fram sådana smaker, är också att man inte destillerar för snabbt. På Glengoyne destillerar man också mycket långsamt, 4 -5 liter per minut medan industristandarden är 12 – 15 liter per minut.

Robbie Hughes i motljus

Den tredje saken som spelar stor roll är att man bevarar sina hantverkstraditioner. Tillsammans har de som jobbar på destilleriet, flera hundra års erfarenhet och som ett exempel kan man nämna deras pannoperatör även kallad Still man, Duncan MacNichols som jobbat på Glengoyne sedan 1977 och som lärde sig konsten från sin företrädare, Jimmy som jobbade här sedan 1935.

Att man värnar om traditioner, innebär dock inte att tiden stått still här inne. Som de flesta av Skottlands destillerier, jobbar man mycket för vara energisnåla och sätta en grön prägel på destilleriet.

En mycket viktig del är naturligtvis också, att man har bra fat, och här jobbar Glengoyne mycket med spanska ekfat. Dessa har tidigare innehållit sherry vilket ger en mycket speciell smak jämfört med de amerikanska ekfaten, som tidigare innehållit amerikansk bourbonwhisky.

Allra oftast har Glengoyne en blandning av bourbon- och sherryfat, men det finns en whisky som är lagrad på 100 procent sherryfat. Detta är Glengoynes 21-åriga whisky som vunnit många guldmedaljer och är en av de mest uppskattade sherryfatslagrade whiskysorterna i den äldre kategorin.

Whiskyn har legat i Glengoynes magasin på spanska 500 liters ”Butts”, som tidigare innehållit Oloroso sherry. Smaken är mild och fruktig, med inslag av kryddighet, kanel och honung. Bland det bästa man kan göra är att avnjuta ett glas av denna whisky, när man sitter och ser på vattnet, som faller i kaskader från vattenfallet bakom destilleriet, för att leta sig ner till den stilla dammen där.

Om man inte har den möjligheten, kan man alltid sluta ögonen föreställa sig detta och smaka på en riktigt god dram.

Avslutningsvis ordnas hemfärden genom att guiden på Glengoyne ringer till tobaksaffären där chauffören brukar stanna för att köpa cigaretter, och ber dem hälsa att det finns folk att hämta upp. Småskaligt och charmigt som det ofta kan vara på den skotska landsbygden.

Sláinte Mhath!

Av: Anders Gjörling