Roger Federer – tennisarkitekten

Av publicerat

Han har kallats sportens störste genom tiderna: I sommar drabbar de Fyra Stora än en gång samman på Wimbledons gräs, i vad som antingen kan bli Federers åttonde och därmed historiska vinst eller sluta med det pensionsbesked många väntar på. 

Lite perspektiv kan vara på sin plats: Björn Borg, helgat vare hans namn, drog sig tillbaka från professionell tennis 1983, nyss 27 år fyllda, på toppen av sin bana, för alltid cementerande sin plats i idrottshistorien som en av sportens giganter. Det har hunnit gå fem år sedan Roger Federer fyllde 27. Vid det laget föreföll hans dominans över tennisens världselit ointaglig: Från 22-årsåldern hade han ohotat toppat ATP:s ranking över världens bästa tennisspelare. I sommar fyller Federer 32, och under de fem extra år han fortsatt att finslipa sitt redan legendariska – enligt många revolutionerande – baslinjespel jämfört med Borg har han spelat ytterligare tio Grand Slam-finaler, och vunnit hälften. Efter svackor 2008 och 2010 har han återerövrat förstaplatsen på rankinglistan två gånger. Även om Roger Federers karriärstatistik är oöverträffad går hans inflytande över det moderna tennisspelet längre än så: Många går så långt som att kalla honom arkitekten bakom den guldålder av tennis vi som publik kan njuta av i dag. Vilka höjder hade konkurrensen haft att sträva mot om det inte vore för Roger Federer?

 

Auktoriteter på ämnet är rörande överens: Tennis som sport har aldrig varit bättre än nu. För många är det möjligtvis otur: En spelare som Robin Söderling, innehavare av den största svenska tennistalang som skådats på decennier i ett litet land som något motsägelsefullt blivit berömt just för sina tennistalanger, har gång på gång fått se sin väg mot toppen obönhörligt blockerad av ATP-toppens fyrklöver: Andy Murray, Rafael Nadal, Novak Djokovic, Roger Federer – fyra spelare som var och en utropats till världens genom tiderna bäste tennisspelare, alla aktiva samtidigt, alla drivna av den mördande konkurrensen från övriga tre. För oss andra, vi som tittar, är det den bästa av alla tänkbara världar.

 

En ofrånkomlig del av varje atlets bana är dess slut. Det vilar ett speciellt vemod över karriärens bortre nedåtgående kurva, och i högre utsträckning så ju mer dominant dess innehavare varit – det är därför inte svårt att förstå varför en spelare som Borg gick i förtidspension (1991 års comeback talar vi tyst om): Sakta men säkert uppenbarar sig svagheter hos en idrottsman som en gång i tiden framstod som osårbar, osviklig, perfekt och fullkomlig. När vederbörande var som bäst tycktes blotta möjligheten till förlust vara en omöjlighet, men åldern tar obönhörligen ut sin rätt, och nedifrån kommer de unga och hungriga i en aldrig sinande ström av potential. Eftersom Roger Federer nämns i samma andetag som Murray, Nadal och Djokovic är det lätt att glömma att han inte tillhör samma generation som de: Hans tre konkurrenter i världstoppen är alla födda inom ett och samma år, räknat från sommaren 1986 och framåt. Roger Federer är född sensommaren 1981. Han är nästan sex år äldre. Det är en mansålder i tennissammanhang. När Federer petades ner från ATP-listans förstaplats i höstas började många fråga sig om denna tredje karriärssvacka även kommer att bli hans sista. Än så länge tycks dock Federer själv inte höra till dem.
– Jag har svårt att se logiken i att sluta med något som jag älskar. För mig skulle pensionen komma alldeles, alldeles för tidigt. Min förhoppning är att kunna fortsätta länge, sa Federer inför vårens Franska Öppna, som kom att sluta redan i kvartsfinalen mot Jo-Wilifried Tsonga.

Endast tre spelare genom tiderna har lyckats erövra prispokalen i engelska Wimbledon sju gånger. En av dem, William Renshaw, tog sina samtliga titlar strax före förrförra sekelskiftet, och kan med viss fog hävdas sakna relevans idag. Återstår gör 1990-talets store dominant Pete Sampras, och Roger Federer, som försvarar sin titel i sommar.

 

Roger Federers dominans i Wimbledon började 2003, då han i rasande fart banade sig väg genom delfinalerna för att slutligen ställas inför veteranen Mark Phillipoussis. Greken hade både rutin och ett av tennisvärldens mest fruktade servespel: Hans stenhårda servepiska gav honom smeknamnet The Scud, efter det fruktade irakiska artillerisystemet. En fokuserat avslappnad Federer vann i stor stil: Tre raka set, varav två avgjorda i tie-break. Under nästföljande fyra år kunde man ställa klockan efter Federers närvaro i Wimbledons finalmatch, och det faktum att han skulle avsluta turneringen med att lyfta pokalen inför vad som mer och mer kom att framstå som en lojal hemmapublik.

 

År 2007 tycktes allt handla om Rafael Nadal: Nadal var ung, lovande och av allt att döma omöjlig att stoppa. Rivaliteten mellan Federer och Nadal antog snabbt motologiska proportioner, och den allmänna åsikten var att Nadal var den kronprins sporten väntat på, kapabel att en gång för alla avsätta den kung Roger som närmast slentrianmässigt eliminerat allt motstånd hittills. Mycket riktigt drabbade de samman även i Wimbledonfinalen det året. Genom hela turneringen hade Nadal endast tappat fem set, men vinsten gick till Federer, ett styrkebesked av stora mått. Situationen skulle komma att upprepa sig året därpå, och 2008 års Wimbledonfinal har gått till historien som en av de bästa tennismatcher som någonsin spelats. Ett av Federers signum har genomgående varit starka nerver, en extrem disciplin under press som låtit honom prestera mot alla odds – inte minst här, där Nadal inledde chockartat genom att vinna de två första seten. Federer kom tillbaka och vann nästa två. Det sista och avgörande gick till Nadal, med siffrorna 9-7. Över Wimbledons läktare gick spänningen att skära med kniv in i det sista, och när matchbollen tog mark på rätt sida linjen var ett fem år långt vinststråk till ända. Även om många anade slutet på en epok klagade få på underhållningsvärdet.

Inför fjolårets finaldrabbning hade belackarna redan skrivit av mästaren som en föredetting: Han hade inte vunnit en Grand Slam-titel på två år, och i Wimbledonsammanhang hade han inte synts till efter kvartsfinalerna sedan comebackvinsten 2009. Finalen mot Andy Murray sällar sig till turneringens mest klassiska: Fyra stenhårda set där Federer lyckades vänta efter en inledande setförlust till en vinst som blev mer och mer förkrossande för varje spelad boll.

 

Oavsett om Federer själv dementerar pensionsryktena väntar många på den turnering där man först kan urskilja början på en klasskillnad mellan honom och de yngre i sportens tätfält. Belackarna har haft fel förr: De misstog sig 2008, 2010 och 2012. Kanske blir årets Wimbledon hans åttonde seger, vilket kommer att katapultera en av tennishistoriens statistiskt mest imponerade karriärer in i en helt egen dimension. Vi är trots allt många som både hoppas och tycker oss ana att Roger Federer är något annat än en människa, utan istället en sorts evig manifestation av tennisen, eller möjligtvis en högre stående varelse som på grekiska gudars manér klivit ner från sin schweiziska Olymp för att förundra, roa, undervisa och härska. Hittills har det varit svårt att motbevisa oss.

 

Fakta: Federers dominans
ATP-ranking år för år
2001: 13
2002: 6
2003: 2
2004: 1
2005: 1
2006: 1
2007: 1
2008: 2
2009: 1
2010: 2
2011: 3
2012: 2
2013: 3

 

Fakta: Sponsring
Som individuell idrottsman i världseliten ligger det stora kapitalet inte längre i vinstpengar – de beror på din attraktionskraft som reklampelare. Även om en spelare av Federers kapacitet spelar ihop strax över 42 000 000 kronor på ett år uppgår sponringsavtalen till det tiodubbla. Federerlägret har också uppvisat stor fingertoppskänsla i valet av samarbetspartners, och väljer konsekvent ut varumärken som har positiva synergieffekter på Federer själv genom sin upplevt höga status: Roger Federer sponsras av Nike, Rolex, Moët et Chandon, Wilson, Mercedes-Benz och Credit Suisse. Inom tennisen är hans reklaminkomster överlägset högst, i sportvärlden som helhet överträffas han endast av Tiger Woods (källa: Forbes).

 

Text: Niklas Natt och Dag